Falla tillbaka i samma hjulspår
Det känns som all musik jag lyssnar på just nu är överflödig, att det inte är något som är bra. Jag kanske behöver ny musik att lyssna på för det känns som om jag lyssnat på samma sak i alldeles för många år. Visst jag skapa en ny spellista för inte så länge sedan men den har jag lyssnat sönder till den grad att låtarna känns flera år gamla.
Det är lätt att falla tillbaka i samma hjulspår, samma rutiner, samma grejer. Jag har inte druckit på nästan tre veckor, inte efter att jag drack varje dag i två veckor i sträck och avslutade allt med en total kollaps. Nu sitter jag här igen och dricker för andra dagen i rad utan någon egentlig anledning. Jag kan skylla på att igår va St Patrick's och idag är det fredag men vad är det egentligen? Bara dåliga ursäkter att dricka öl. Jag har lovat personer att hålla mig från starksprit ett bra tag framöver och det tänker jag hålla även om driften att dricka typ whisky är stor.
/Jerry Andersson
Forget your heart
Vi är igång med pappers MT nu, vilket är både väldigt kul men även riktigt stressande. I söndags var jag iväg på första adventsgudstjänst och gjorde ett bildreportage ifrån den. Tekniken krånglade, som vanligt så fick tyvärr inte med alla bilder jag ville ha med. Dock är jag glad ändå efter som jag fick göra något jag älskar, att göra ett litet bildreportage där bilderna faktiskt är i fokus. Jag hade gärna gjort mer av den varan fast i större utsträckning, typ dragit ut i vintern och spårat varg i en vecka, dock saknar jag lite utrustning i kameraväg just för något sådant reportage men det hade varit riktigt kul. Jag ser mig själv som naturfotograf i grunden, fast man ska nog inte kalla sig fotograf utan snarare amatörfotograf eller blivande fotograf. Det jag menar är att jag älskar att fota djur och natur, så får ju erkänna att jag blev lite avundsjuk när två av mina nyfunna vänner här uppe åkte iväg och gjorde ett bildreportage om hästar.
För att återgå till skrivandet så har jag denna vecka typ tre fyra texter att skriva om droger, återvinningscentraler och gift på förskolor. Jag ska även hinna med att skriva en krönika, vilket jag inte alls vet om jag kommer hinna även om krönika är jätte kul att skriva. Det känns som att jag blivit lite skadade med att hålla koll på hur många tecken jag skriver och sitter hela tiden nu, lite omedvetet och kollar så jag inte överskrider 1500 tecken, hej arbetsskadad.
/Jerry Andersson
Jag vill vara luft, jag vill glömmas bort. Jag vill vara allt, jag vill kommas ihåg.
Skriva en artikel var det jag skulle göra men här sitter jag, med en kopp te och gör ingenting. Klockan är tolv och jag har inte fått ett ord skrivet, inte ett ord som ska skrivas i alla fall. Jag har gått runt i två dagar och bara önskat att veckan ska ta slut, att det ska bli helg så jag slipper lämna sängen. Det känns som man satt sig på en bergodalbana och åkt upp, upp, halloweenfesten var höjdpunkten men efter det har banan bara störtat neråt i mörkret. Det är mörkt ute, saker går inte som de ska, nycklar flyger in i en vägg och tårar rinner. Förut i duschen, nu när jag skriver det här, tårar, tårar gör det svårt att läsa vad jag själv skriver. Jag måste se igenom dem, få saker gjorda, försöka hoppa av bergochdalbanan här ner och klättra upp en liten bit i taget. Det sägs att det är bra att gråta ibland men boys don’t cry fast jag gör det ändå i tystnaden och ensamheten gråter jag över tiden som varit och tiden som kommer. Det jag vet är att det är höst, vinter, kallt och mörkt och då brukar även min egen värld bli mörkare. Jag stirrar på rakhyveln där i duschen, så enkelt det skulle vara att bara sträcka ut handen, ta den och sedan med några enkla drag lätta på allting. Det blir en kamp i mig själv, jag sträcker mig från och tar upp den, granskar bladet och tänker åter igen hur skönt det skulle vara. Jag lägger dock tillbaka den och för denna gång så har jag lyckats hindra mig själv att göra något, men bara för denna gång, i några timmar tills tankarna åter kommer krypandes, sakta, sakta. Jag vet att tiderna blir ljusare man kommer upp igen, det gör jag alltid, eller det har jag alltid gjort för jag balanserar på gränsen mellan svart och vitt. Jag vet att någonstans där ute i mörkret finns mitt ljus som ska leda mig rätt, det gör det alltid. You’re my heroine, how do you do it?
/Jerry Andersson
Hur humöret kan ändras
Vissa dagar blir allt bara för mycket. När jag under natten till i dag kanske sov max 3 timmar så klarar inte min hjärna av det. Det känns som jag varit jävligt gnällig och på dåligt humör i dag och det har jag också. En tung vecka framför oss men ska försöka göra det bästa av det och försöka att vara positiv. Kommer ut från mitt rum för att göra te, mår nog inte allt för bra i huvudet just nu, och ser Viktoria ligga på Gamlas köksgolv och spela på tre vattenfylld flaskor. Detta plus gitarr mys och sång gjorde att jag genast mådde bättre.
/Jerry Andersson
Livet här uppe
Det har varit en riktigt vacker höst.
Vackra solnedgångar i slutet av skoldagarna.
Vi har slitig med vårt magasin
Promenad genom regn var riktigt mysigt.
Jag har gråtigt ensam vid sjön.
Haft kurs i hjärt och lungräddning och lekt med dockorna.
Viktiga bilder till magasinet tas.
Jag har druckit en hel del (Alldeles för mycket) öl.
Vi var på hockey i Leksand.
Efter en lång dag i Norge så lekte vi av oss lite vid riksgränsen.
Födelsedagskalas på Gamla.
Denna tavla hänger sällan rakt. Måste vara för allt vi de dricker i den.
Firat att magasinet blev klart med öl och häng på Lugnet.
/Jerry Andersson
Fredagsmys
På fredagar har man fredagsmys, det vet väll alla? Det spelar ingen roll om man är flera eller själv för på fredagar ska man mysa. Hemma i Molkom är fredagsmys lika med livemusik från såväl piano som gitarr och nu när man är hemma hemma så saknar det. Därför har jag mitt eget lilla fredagsmys med min gitarr och ett glas whiskey. Visst det slår inte vad man är van vid men det är bättre än inget mys, eller hur? Höstlovet börjar sakta lida mot sitt slut, precis som mörkret utanför mitt fönster som blir allt svartare för varje tangentslag. Att det blir mörkare på kvällarna har jag inget emot egentligen utan det är mest mysigt. Man kan vara inne, tända ljus och kanske läsa en bra bok, eller som ikväll, spela gitarr. Inte har jag supit till än heller, även om jag drack lite i onsdags men det var inte supa utan mest socialt drickande. Blev bjuden på en halloween fest i dag men har inte orkat åka in på den, hemma kväll får det bli istället men det är också trevligt. I morgon är det alla helgons afton och jag ska in till Uddevalla på kvällen och tända ljus hos Sofia. Det brukar alltid vara lika vackert att besöka en kyrkogård på alla helgons afton. Alla tända ljus på alla gravar verkligen lyser upp höstmörkret. Jag hoppas att det även ska bli så imorgon, att ljusen ska lysa upp för alla som stod Sofia nära och jag hoppas att de även kan lysa upp min värld lite imorgon, även om det kommer bli en svår kväll.
/Jerry Andersson
Höstislovish
Lov, det behövs verkligen ibland. Komma hem och bara vara borta från allt. Jag har fan inte gjort någonting sen jag kom hem, eller typ varit på torp och shoppat lite, högtalare och skor. Imorgon är jag bjuden på en halloween fest men funderar på att bara dra dit en stund, ta några öl och sedan åka. Så brukar det låta från mig och sedan super jag sönder hela min kropp och hjärna och ingen hindrar mig, snarare tvärt om. Hejar på mig och för mig att dricka tills jag spyr. Just därför tror jag att jag ska dra tidigt men får la se hur det går med det. Det jag vet är att jag ska in till spelbutiken imorgon och lira lite ordentlig magic igen, det var alldeles för länge sedan nu. Jag kanske ska lära några i Molkom att spela magic, faktiskt väldigt kul och då kan jag få spela det oftare än de få gånger jag är hemma.
/Jerry Andersson
Hundvalp
När man sitter långt ner i sina egna tankar och i sitt mörker så kan man helt plötsligt bara skjutas upp till ljuset igen. Blev på mycket bättre humör när jag kom och tänka på att jag har en hundvalp hemma som det ska bli jätte kul att träffa igen nu på lovet. Lite bilder på i sommras på Ronja kommer här nedanför.
/Jerry Andersson
Mot höstlov
Höstlovet närmar sig snabbare än jag vill att det ska göra. Visst ska det bli skönt att komma hem och träffa gamla vänner som jag inte sätt sen jag flyttade hit men på samma gång så kommer det blir jätte tråkigt och konstigt att vara utan de fantastiska människorna jag umgås med här uppe. Folk kommer troligen att supa ner mig över lovet men jag ska nog undvika att dricka allt för mycket. Jag tror att jag ska hålla det till en kväll och ändå ta det lugnt, hur nu det ska gå. Höstlovet innebär egentligen bara en ska för mig och det är att jag äntligen kan besöka Sofia och lägga lite rosor hos henne. Jag önskar många gånger att jag kunnat gå ner och sätta mig och prata med henne under några mörka kvällar jag haft men det går inte när man är här uppe. Snart min syster besöker jag dig igen och då ska jag berätta om allt som hänt mig hittills.
Dagen har börjat riktigt bra för att vara lördag. Jag är inte bakis, jag har varit uppe och sprungit 2,5 km och sedan har jag hunnit duscha och raka mig. Idag har bara börjat, jag funderar på att inte dricka något alls idag, hur nu det ska gå, och man vet aldrig vad som väntar.
/Jerry Andersson
Citat som beskriver mitt liv
Född i skam!, .dö i skam!
Två meter ner! Demonerna är tysta men skallen spräckt
Friheten är subjektiv och freden kräver liv
Dövar ångesten med pillren
Hon balanserar på räcket, dom får tro vad dom vill i natt
Zombies i kör skriker bli som vi!
Du är värd mycket mer, så jävla mycket mer!
På jakt, på jakt efter kärleken… efter Kåtheten!
Här är alla judas, här delas inga bröd
Jag behöver den där pulsen känna hur den slår, som salt i mina sår
Alla springer efter lyckan nu
Faller man hårt reser man sig inte igen
Husen svajar och du svajar med dom
Jag gav dig mitt liv och du gav dig av
Jag har en kniv mot strupen och känner mig rätt sänkt
Du somnade in för sista gången i natt
Vi har taggtråd runt hjärtat och vi tappar blod
Jag fixade dom här pillren för att komma i form
Rackbladsblickar du känner hur dom tittar
Älskling i natt är vårt papper blankt
Dom rör sig vackert, dom kräver offer så sakta, sakta, Det är du och det är jag!
/Jerry Andersson
Till varje pris
En höstkväll för ett år sedan följde jag en gata genom Göteborg. Det var en vacker kväll, solen höll just på att gå ner och dess röda ljus fick höstens alla färger att explodera runt mig. När jag gick där, förtrollad av naturen, hörde jag avlägsna röster som sjöng. Än kunde jag inte utskilja några ord men de blev starkare, de kom emot mig och snart kunde jag urskilja ord. Hata, hata, hata Göteborg. På andra sidan gatan gick ett gäng killar i djurgårdströjor, på väg mot Skandinavium. Det var inte bara jag som hade hört sången utan den hade även nått öronen hos ett par killar framför mig, göteborgare och Frölundasupportrar. Jag såg hatet sången skapade i deras blickar och jag han knappt tänka att detta inte kunde sluta bra förrän en halvfull ölburk kom flygande över gatan och landade någon meter ifrån mig. Jag har alltid varit den som gärna provocerar motståndarsupportrar om jag får chansen och viljan att skrika något över gatan, mot killen som kastade ölburken brann i mig. Som tur var så hade jag en vän med mig som inte alls ville bli indragen i någonting och hon drog snabbt med mig därifrån.
Jag har alltid varit emot huliganism och våld inom sporten. Jag tycker inte att det har något att göra varken på eller utanför någon arena. Ändå när jag var där, i lugnet före stormen, så förstod jag dem, jag förstod precis varför de gör det. I den stunden kände jag själv viljan att stå upp för mitt lag, att försvara min stad och mina färger. Jag skulle aldrig, som dessa huliganfirmor, medvetet söka upp motståndarsupportrar bara för att slåss mot dem då jag tycker det är helt fel. Men ibland, ibland väcks viljan även i mig, viljan att försvara mitt lag till varje pris.
/Jerry Andersson
älglasagne och filmlista
Det känns som en tyngd släppte från mina axlar när jag läste Elmas feedback på mitt reportage. Jag var helt inställd på att bli slakad totalt men istället var det mesta positivt och bara lite små grejer som jag behöver ändra på. Känns som om veckan kan bli rätt lugn nu ändå, gör jag bara det jag ska så kan det bli awesome.
Helgen har innehållit allt från fest till filmmys vilket är skönt när det blir lite blandat. I fredags så var det obligatorisk fest för alla på skolan, vi skulle supa som om det inte fanns någon morgon dag. Det var precis det jag gjorde, vilket kändes i lördags. Jag vaknade första gången vid två tror jag av att mitt huvud exploderade. Jag drar mig långsamt ur sängen och vinglar, verkligen vinglar som om jag fortfarande var full, fram till badrumsskåpet. Jag tar två alvedon och vinglar sedan tillbaka till sängen gör att direkt somna. När jag vaknar igen är klockan halv fem. Varje liten rörelse jag gör i sängen för mitt huvud att explodera gång på gång. Jag har aldrig någonsin vaknat med en sådan huvudvärk på baksmällan. Visst det var den där höstfesten i Lysekil hos Daniel där jag vaknade och spenderade dem närmaste fyra timmarna spyende och sovande bredvid toan. Den gången var det dock två stora flaskor tequila inblandade och två punkare (Jag och Martin) som satt och shotade just tequilla halv fem på morgonen när alla skulle lägga sig. När jag väl hade tagit mig upp ur sängen och lyckats ta mig fram och tillbaka till pizzerian började jag i alla fall må lite bättre, vilket inte hjälpte då jag fortfarande var som en zombie tills jag gick och la mig igen.
Idag har jag käkat älgfärslasagne med la famiglia västan samtidigt som vi såg på Tjenare kungen! God mat, bästa sällskapet och en härlig film. Det har helt enkelt varit en riktigt mysig kväll. Det är så mycket bra musik i Tjenare kungen så det finns inte. Ebba Grön, Tant Strul, KSMB, Docent Död listan kan göras lång. Jag har medan jag skrivit detta även gjort en lista på filmer jag vill se som jag inte sätt ännu. En så länge är jag uppe i 20 filmer tror jag.
/Jerry Andersson
Gamla minnen kan väckas så fort.
Tänkte att jag skulle gå till klassrummet och jobba lite till innan kvällen är över. Trodde att jag skulle få mer gjort här än vad jag skulle få i rummet vid min dator. Detta är nog sant, även om jag just nu sitter och läser igenom min gamla blogg,
http://jerryanderssonmusic.blogspot.se. När jag sitter här och läser inlägg jag skrivit så blir jag nästan rädd och jag börjar tänka att det fan är ett under att jag fortfarande lever. Hela bloggen börjar nästan med ett inlägg om kall metall mot min arm, kall metall som skapar vackra röda sträck längs redan förstörda armar. Jag läser vad jag själv har skrivit och ryser över tanken på att någonsin må så jävla dåligt igen.
Det var ett sådant mörker jag levde i, jag vet inte hur länge det varade men det var i år och jag kunde inte ta mig upp. Varje gång jag klättrade upp för hålets branta väggar så orkade jag bara komma halvvägs sedan föll jag igen. Det jag är så förvånad över nu när jag tänker på detta i efterhand är att av alla mina vänner som läste det jag skrev så var det aldrig någon som sa någonting till mina föräldrar och vissa av er kände dem. Jag skrek på hjälp så många gånger i den där bloggen för det var det enda sättet jag vågade göra det på men ingen lyssnade, eller ni mina vänner som jag inte pratat med på ett år försökte hjälpa mig på ert eget sätt.
När jag nu kan gå tillbaka och läsa om allt jag skrev under denna period så är jag glad att jag skrev. Det är bra material att ha för att undvika att hamna i det där mörkret igen. När jag var i det där mörkret så trodde inte jag det var någon hemlighet att jag skar mig men tydligen så har jag dolt det mycket bättre än jag trodde jag gjorde. Detta bevisades i somras när min kära mor, tydligen för första gången, såg mina ärr på armarna. Det är inte så att jag direkt har dolt det hemma, inte medvetet i alla fall men kanske har man undermedvetet hållit sina armar på ett sätt så att ärren inte ska synas. Fan detta blev en mörkare text en det var menat från början, eller den kanske inte är så mörk i sig själv även om den tar upp mörka saker. Jag hoppas inte jag har fördunklat er tillvaro allt för mycket nu och jag ska se om jag kan slänga upp lite höstbilder senare ikväll.
/Jerry Andersson
Säg det till alla jag är på väg
Det här med bokmässan reportaget driver mig lite smått galen, eller i alla fall mer galen en vad jag redan är. Det känns inte som om jag skriver ett reportage än men det kan bero på att min bild av reportage är att kanske åka ut mitt i skogen och spåra vargar i en vecka för att sedan återberätta detta med bild och text. För övrigt är just det där ett reportage jag någon gång i mitt liv vill genomföra. Jag hoppas att jag imorgon får kontakt med någon ungdomsklubb i Karlstad och att jag kan få vara med på deras träning och göra någon intervju där ifrån.
Det är höstlov snart och Ted snackar om att han vill åka iväg till Prag, Warszawa eller typ Krakow och ju mer han pratar om det ju sugnare blir jag på att åka med. Det är billiga flygresor och billigt att bo där. Fatta vilka underbara reportage och bilder man skulle kunna få ifrån en sådan lite resa på fyra dagar. Östeuropa har alltid varit en dröm för mig att få uppleva så jag kanske hamnar där någonstans snart, jag får se, men lockande är det.
Jag har aldrig flugit förut, vilket är lite duktigt att vara 23 och inte någonsin ha varit i ett flygplan. Det känns dock smartare att flyga en kort resa första gången man gör det än, som mina bröder, flyga i 11 timmar ner till Thailand. För att återgå lite till det här reportaget så kommer jag troligen framåt torsdag vara väldigt trött, irriterad och lättretlig så vill man jävlas med mig, passa på då. Fast när jag tänker efter kanske det inte alls är en så bra idé.
/Jerry Andersson
photo time.
Har inget bättre för mig idag så satte mig ner och började gå igenom alla mina bilder på min externa hårddisk. Det jag snabbt insåg var hur dåligt kategoriserade bilderna är, visst de ligger i mappar med datumet de är tagna men mer än så är det inte och när man har över 300 GB av bilder så blir det inte lätt att hitta. Jag började därför ge alla bilder nyckelord så jag lättare kan hitta bilder jag söker senare. Detta är ett väldigt smart men tidsödande men det blir nog bra i slutendan ändå. När man sitter och redigerar bilder blir i alla fall jag sugen på att gå ut och ta ännu mera fina bilder, speciellt då jag rakt utanför mitt fönster ser ett jätte vackert höstträd som jag bara måste fota, innan solen försvinner från det. Snart blir det alltså att ta med kameran ut och ta lite höstbilder som säkert kommer upp här senare, om det nu blir några bra förstås.
/Jerry Andersson
Varning för knäppa tankar
Jag såg en tid för många år sedan där allt var så enkelt, så simpelt och lätt. Man var ett barn, oskyldig i en värld som just då var perfekt. Tiden gick dock, som den har en tendens att göra, och man växte upp och såg sakta mer och mer problem med världen. Allt som är fel i samhället slängdes mot oss och raserade vår bild av den perfekta världen. När man tänker efter så tror jag inte att allt var perfekt när man var liten utan det fanns alltid något lite som var fel men då var det ofta att en kompis fick mer i veckopeng en vad du fick. Perfekt, vad är perfekt egentligen? Finns perfekt? Inte en chans att perfekt finns, inte i denna världen, inte heller i någon annan värld om nu de skulle existera vill säga. Perfekt är ett påhittat ord av något stort företag som vill styra oss, eller är perfekt ett ord skapat av något större, det som styr våra liv. Är vi människor bara schackpjäser i ett spel för gudarna? Styrs våra liva av ting, gudar, kalla dem vad du vill, som i sims? Jag bara slänger ur mig så mycket frågor utan att svara på dem men det är för att jag inte har några svar för i en värld som vår så finns det inga svar, bara frågor. Det är nästan som frågan om meningen med livet. Man har ett svar som är 42 men man har inte frågan och när någon väl kommer på frågan så kommer frågan i säg att utplånas och ersättas med något ännu mera obegripligt.
För att återgå till frågan om vi bara är schackpjäser i ett stort simsspel för gudarna så undgår det mig inte att börja tänka på om vi då verkligen finns eller om vi bara skulle sluta existera om gudarna skulle stänga av sin dator och gå ut istället? Jag borde nog ha slutat tänka innan jag började skriva denna text för det känns som om jag sjunker djupare och djupare i tankar och frågor som jag inte kan få svar på. Jag tänker alltså finns jag har vi väl alla hört någon gång och det är en intressant tanke. Problemet med den idén är att om jag då skulle sluta tänka, skulle jag då också sluta existera? Kan man sluta tänka är en fråga det med och den är svår att svara på men jag vet inte om jag vill testa att sluta tänka. För tänk om jag skulle sluta tänka och sedan poff så finns jag inte längre och min sista tanke innan jag slutade att existera skulle inte vara någon tanke alls och hur trist är inte det? Om man nu ska sluta existera så vill man ju göra det med en storslagen tanke till exempel så kanske det sista man tänkte på innan man slutade att existera var att ”Vänta lite nu jag är ju inte alls en människa som jag trott hela mitt liv utan kan är en krukväxt.” Detta skulle kanske inte heller vara ett så kul slut då du aldrig för chansen att faktiskt leva som krukväxten du faktiskt är utan du slutar existera med insikten att hela ditt liv varit en lögn.
/Jerry Andersson
I en dimmig värld av piller
Jag har nog vetat i ett par år att jag har någon slags psykisksjukdom, fast egentligen vem har inte det idag. Det är nog lättare att räkna de som faktiskt inte har någon diagnos av något slag än de som har det. Jag tror att de som är friska egentligen är de som är sjuka och de som är sjuka är friska för det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal. Jag har snöat in en gång på den där tanke gången så jag tänker inte göra det igen, ville bara nämna det lite ytligt. Det var några år sedan jag kunde sova ordentligt, utan problem med att somna eller att vakna en gång i timmen. Många gånger har jag funderat på hur underbart det skulle vara att ha imovane hemma men jag inser också att det aldrig skulle fungera för mig att ha något sådant lättillgängligt. Hade jag haft imovane hade det blivit för mig som med Andrea. Jag skulle levet i en imovanedimma, en underbar bubbla. Visst är det rätt underbart att ta imovane utan att sova på dem, man blir så gosig i huvudet på så många sätt. Det är därför jag aldrig tagit steget att skaffa några piller och det är rätt bra egentligen. Det får räcka med att jag knarkar värktabletter lite då och då.
Efter Göteborg har jag en jävla förkylning i kroppen och igår behövde jag trycka i mig tre Alvedon på morgonen för att ens orka gå ner och käka frukost. Det var dock riktigt skönt att sedan sitta i klassrummet i någon slags gosig, dimmig, värld där det mesta jag hörde bara var ett mummel av röster. Det var inte lika kul när alvedonen gick ur kroppen på förkylningen försökte döda mig igen.
/Jerry Andersson
Havererade planer
Efter en lång dag sätter jag mig äntligen ner framför datorn. Morfar bjuder mig på en öl och jag börjar fundera över dagen som varit och dagarna som kommer denna vecka. Det jag snabbt inser är att jag borde ha tagit med mina glasögon om inte jag ska få världens huvudvärk framför skärmen. Där var det något ni kanske inte visste om mig, eller så visste ni det men jo jag ser som en kratta och har glasögon, främst framför datorn och tv:n men nu i Molkom har de blivit dåligt använda. Det jag känner när jag nu kommit hit, efter att ha spenderat hela dagen med massor av folk är att det är så tyst. Visst är det skönt att det är tomt men just nu saknar jag internatlivet och er i Klassen, Värtstan crew och alla andra roliga människor. Jag är en social varelse, speciellt efter några öl så det är nog därför jag skriver i stället. Detta kommer bli några hetsiga dagar och min idé vad jag ville skriva om blev totalsågad för att den var för lik det någon annan har. Jag sitter nu stressad som fan och letar idéer vad jag ska skriva om men det är svårt när det inte finns någon lista på vad folk har valt. Jag känner att hela min planering av bokmässan bara havererade och jag är nu både irriterad och jävligt stressad. Klunkar i mig min stackars öl för att lugna mig, jag vet att det inte är bra men jag har alltid levet ett destruktivt liv på ett eller annat sätt.
Jag tror att jag bara ska smala så mycket material som möjligt de här två dagarna för att sedan hitta en vinkel och improvisera fram någonting. Detta kommer troligen driva Elma till vansinne men så länge jag för ihop mina 10 000 tecken på ett bra och intressant sätt så kan hon inte klaga, hoppas jag.
/Jerry Andersson
En promenad genom Molkom
Tystnaden är det första som slår mig när jag promenerar genom Molkom. Att lämna skolområdet är nästan som att stanna tiden och det enda du hör är vinden som blåser genom höstlöven. Jag följer en grusväg genom skogen där fåglarnas kvittrande är det enda tecknet på liv. Jag gillar att vandra genom stilheten men att ett samhälle kan vara så tyst som Molkom är nästan skrämmande. Det är först när jag närmar mig dagiset som man faktiskt kan höra ljudet av människor, barn som lekar i det tystas samhälle och deras röster ekar mellan väggarna. Deras glädje är så enkel och genuin, deras skratt livar upp och skänker ett liv till Molkom. Det dessa barn inte vet är att snart kommer även de att ställa sig i ledet, deras skratt kommer upphöra och tystnaden kommer åter regera på min promenad genom Molkom.
/Jerry Andersson
Tankar i mörkrets ensamhet
Jag tror att jag tappade bort mig själv för många år sedan. Den jag än gång var, den som är jag försvann i mörker och depression och nu mera är jag bara ett skal. Jag är mina murar, mina murar som inte många lyckas rasera. Ibland så kommer det en person som kan ta sig igen mina murar och in till kärnan av mig, där den jag är finns inlåst. Sofia var en sådan person och jag trodde hon var den enda som kunde göra det, fram till igår. Jag vet inte hur det gick till eller hur hon lyckades, för det ska inte gå men helt plötsligt så sitter jag i hennes famn och gråter och berättar om Sofia och allt som hände där. Att jag gråter inför någon annan händer nästan aldrig, jag tror det bara är tre, eller kanske fyra personer under hela min ungdom och vuxna liv som har fått se mig gråta. Efter att ha halsat det sista av min rom så sitter jag nu i ensamheten och skriver av mig lite av alla tankar som snurrar i mitt huvud, tankar om vad som kommer hända nu, vad som hände och hur det hände. Ensamheten är underbar ibland men jag ska egentligen inte vara ensam för då kommer alla tankar som jag inte kan stoppa, i tystheten och ensamheten finns det inget som uppehåller alla tankar. När jag skriver blir allt så förvirrande, speciellt sådana här texter där det egentligen bara är meningen att jag själv ska förstå, vet inte om jag ska låta andra läsa det eller om andra ens orkar läsa detta. Som jag en gång skrev och som jag fortfarande tycker att allt handlar om. It's Friday night and the moon shines. I sit alone in my room and write with the hope that someone will read. I write with the hope that someone will read and understand me and why I write. I don't know why I write or what I write but maybe someone will understand and give me a call. Sure, I can write beautiful words about the moments during a starlit sky but I can't show it. Do you understand? Or is this just nonsense that no one will read, or not bother to read maybe? I know that my words are without a meaning even if they actually have just a meaning. The point is that just you must understand, comprehend and write back and maybe smile? I don't know.
/Jerry Andersson
