Jag har nog vetat i ett par år att jag har någon slags psykisksjukdom, fast egentligen vem har inte det idag. Det är nog lättare att räkna de som faktiskt inte har någon diagnos av något slag än de som har det. Jag tror att de som är friska egentligen är de som är sjuka och de som är sjuka är friska för det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal. Jag har snöat in en gång på den där tanke gången så jag tänker inte göra det igen, ville bara nämna det lite ytligt. Det var några år sedan jag kunde sova ordentligt, utan problem med att somna eller att vakna en gång i timmen. Många gånger har jag funderat på hur underbart det skulle vara att ha imovane hemma men jag inser också att det aldrig skulle fungera för mig att ha något sådant lättillgängligt. Hade jag haft imovane hade det blivit för mig som med Andrea. Jag skulle levet i en imovanedimma, en underbar bubbla. Visst är det rätt underbart att ta imovane utan att sova på dem, man blir så gosig i huvudet på så många sätt. Det är därför jag aldrig tagit steget att skaffa några piller och det är rätt bra egentligen. Det får räcka med att jag knarkar värktabletter lite då och då.
Efter Göteborg har jag en jävla förkylning i kroppen och igår behövde jag trycka i mig tre Alvedon på morgonen för att ens orka gå ner och käka frukost. Det var dock riktigt skönt att sedan sitta i klassrummet i någon slags gosig, dimmig, värld där det mesta jag hörde bara var ett mummel av röster. Det var inte lika kul när alvedonen gick ur kroppen på förkylningen försökte döda mig igen.