Vad gjorde han här? fanns det en anledning till varför han gick denna väg? Ensam i mörkret gick han, med långsamma steg bort från skolan, bort från staden och bort från livet. Varför ville han gå bort från livet? Just nu var det nog på grund av henne. Hon som hade tänt ett ljus i honom när allt var som mörkast, hon som hade skrattat tillsammans med honom och givit honom hoppet tillbaka. Hon hade kommit in i hans liv som vinden från väst och lika snabbt försvunnit igen och med sig hade hon tagit en stor del av honom.

 

Det hade varit en varm sommarkväll för två månader sedan när han hade bestämt sig för att gå upp till sin egna lilla fristad, en kulle från vilken man såg ut över hela staden där han bodde. Det var inte många som kände till denna plats och därför kunde han oftast få vara ifred där men denna natt skulle bli annorlunda, världen hade en ny plan för honom. När han denna kväll kom över krönet så hade hon suttit där, han vet inte varifrån hon hade kommit eller vad hon varit med om men här var hon nu och hennes röda hår fladdrade i vinden. Han hade frusit fast utan att kunna röra sig eller prata på flera minuter och hon hade ännu inte sätt honom men när hon vände på huvudet och han mötte hennes förtrollande gröna ögon så öppnades hans egna och han såg världen på ett helt nytt sätt.

Jag vet inte om jag ska fortsätta skriva på denna novellen jag började skriva för någon månad sedan men här får ni i alla fall ett utkast.

Vad gjorde han här? fanns det en anledning till varför han gick denna vägen? Ensam i mörkret gick han, med långsamma steg bort från skolan, bort från staden och bort från livet. Varför ville han gå bort från livet? Just nu var det nog tack vare henne, eller man kanske inte skulle säga tack vare men det var hon som var anledningen. Hon som hade tänt ett ljus i honom när allt var som mörkast, hon som hade skrattat tillsammans med honom och gett honom hoppet tillbaka. Hon hade kommit in i hans liv som vinden från väster och lika snabbt försvunnit igen och med sig hade hon tagit sen stor del av honom.

Det hade varit en varm sommarkväll för två månader sedan när han hade bestämt sig för att gå upp till sin egna lilla fristad, en kulle från vilken man såg ut över hela staden där han bodde. Det var inte många som kände till denna plats och därför kunde han oftast få vara ifred där men denna natt skulle bli annorlunda, världen hade en ny plan för honom. När han denna kväll kom över krönet så hade hon suttit där, han vet inte varifrån hon hade kommit eller vad hon varit med om men här var hon nu och hennes röda hår fladdrade i vinden. Han hade frusit fast utan att kunna röra sig eller prata på flera minuter och hon hade ännu inte sätt honom men när hon vände på huvudet och han mötte hennes förtrollande gröna ögon så öppnades hans egna och han såg världen på ett helt nytt sätt.

En ensam tår letade sig ner för hans kind där han stod omsluten av mörker. Beslutet var taget, brevet var skrivet och nu var det dags att avsluta det. Ett steg, några sekunder sedan skulle allt vara slut. Alla hånande ord, alla elaka blickar som följt honom i tre års tid skulle med ett steg upphöra. Han var inte som alla andra, hade aldrig varit det och det var nog därför som han hade blivigt utstött i skolan.
Han hade vaknat på morgonen och gått upp till skolan som vanligt med musik dånande i sina öron. Väl i skolan skrek folk som vanligt åt honom när han gick förbi och någon, han var ganska säker på vem, hade skrivigt bög på hans skåp. Han slängde in sin väska i det nedklottrade skåpet och smällde igen det, höjde volymen på musiken och gick sedan iväg mot dagens första tortyr, eller som normala människor kallade det, lektion medan han sjöng med i låten som spelades.
”Ni sätter mig i ett rum där folk strömmar in
Kalla blickar möter mig – runt omkring
Ni ställer genast frågor ur era formulär
Men ni har ju redan dömt mig för den, som jag är!”
Att gå runt och sjunga högt för sig själv var något han kunde göra utan problem eftersom alla ändå redan såg honom som konstig och fel. Utan att sänka volymen på musiken gick han in i klass rummet och satte sig längst bak, det var något han gjort i snart tre års tid alltså var det ingen som kommenterade det. Allt tydde på att detta skulle bli ännu en dag som alla andra tills något hände som han aldrig trodde skulle hända. På väg till sitt skåp efter dagens sista lektion, hans allra sista lektion, möttes hans blick av ett par ögon lika strålande vackra som alla stjärnor på himlen tillsammans. Trotts att detta ögonblick bara vara de i några få sekunder så kändes det, för honom som om det varade i en evighet och det kanske det gjorde också för något i honom lämnade hans skal, kropp, när hans blick mötte dessa klar blåa ögon. Det var i alla fall så det kändes för honom, som om det var hans själ, det som var han försvann in i ögonen på en person han aldrig mer skulle få se. Efter att deras blickar mötts i några sekunder hände allt av sig själv. Han var nog inte riktigt medveten om vad han gjorde när han skrev brevet och sedan gick den långa vägen mot sitt slut medan solen sakta sjönk lägre på himlen.
Nu stod han då där, på stans stolthet, på en lång och hög bro. Ja där stod han i månens dunkla ljus och tänkte tillbaka på händelsen i skolan och det klar blåa ögonen han mött. Nu var allt så klart för honom, han såg något i sin minnes bild av ögonen som han inte hade sätt då, han såg ett budskap, blicken sa. Du är inte ensam, det var denna nya upplysning som fick den ensamma tåren, ja lika ensam som han, att rinna ner för hans kind. Han lyfte blicken från marken långt där ner och såg ut över hela den lilla staden som man kunde se från bron. I de små husen bodde de svinen som gjort allt detta mot honom och han hade några sista ord att säga dem. Med hög röst ropade han ut det som en gång hade varit hans hem. ”Nej, ni får aldrig mig!” Sedan föll han…

Jag kollade igenom min andra blogg och hittade denna texten som jag skrev som en filosofi uppgift under gymnasiet. Det som förvånar mig när jag läser den nu är hur ingen av lärarna som måste ha lästen fattade hur dåligt jag mådde, för enligt mig är det rätt tydligt i texten men avgör själva.

 

Det finns en teori som säger att om någon någonsin kommer underfund med vad universum är till för och varför det finns där, alltså vad meningen med livet är, kommer det att omedelbart försvinna och ersättas av något ännu mer bisarrt och oförklarligt. Ser man det på detta sätt så kommer vi nog aldrig komma fram till vad meningen med livet är, för när någon väl gör det så kommer det enligt denna teori ersättas av något som är ännu svårare att förstå.

 

Även om vi alla vet att meningen med livet är 42 så skall jag ändå försöka förklara vad jag tror, för frågan kan inte existera i samma universum som svaret, men eftersom det är frågan som är ställd så kan jag inte ge er svaret som är 42. Meningen med livet är en väldigt svår fråga att förstå vad svaret skall vara fast de är klart förstår man inte svaret på frågan, behöver det inte vara svaret det är fel på, det kan lika gärna vara frågan som är felställd.

 

Vi lever alla i samma värld, ”Den stora världen” men ändå så lever vi alla i var sin mindre värld som är mer egen, ”Den privata världen”. Den stora världen och de privata världarna är väldigt lika men det finns små skillnader i de privata världarna jämt emot den stora världen, fast dessa skillnader känner förstås bara den som världen tillhör till. Detta tar jag upp därför att jag tror att man måste förstå hur vi existerar för att kunna se meningen med livet. I den stora världen, som inte är vår egen, finns det ingen mening med livet eftersom människan inte har en gemensam mening med livet. Eller i den stora världen är det 42 som är meningen med livet. Dock har var och en i den privata världen en mening med sitt liv. Vad är då meningen med livet för den enskilde människan enligt mig? Jo det som får dig att inte direkt efter att du läst den här uppsatsen hoppa framför ett tåg. Det är din mening med livet, som kan var allt från glass, vänner, familjen, en speciell person, musik, ja i stor sätt allt som får dig att inte ta ditt liv.

 

Självklart ställe du dig nu frågan, de som tar sina liv då? Har inte dom någon mening med livet? Det är klart att dom har en mening med livet men de som tar sitt liv är dom som har sett den stora sanningen, att livet är ett helvete, att den stora världen är svart och att i den privata världen är det demonerna som styr. Hur stor mening man än har med livet har dom insätt att det inte är värt att leva för att den meningen inte skyddar dig från deras hånande skratt och hårda ord. Har man dock tur så hittar men den stora meningen, kärleken som är det ända som kan skydda dig från demonerna. Som tur var så är det inte så många som vet att demonerna finns och att de egentligen är dom som styr i den privata världen, dom har så pass kraftiga meningar med sitt liv att dom aldrig behöver höra skratten.

 

Nu är det dags att avslut den här lilla texten, även om jag skulle kunna skriva så mycket mer så tänker jag sluta när det fortfarande är förståligt. Vi har kommit fram till att vi tror att meningen med livet är det som får dig att inte ta ditt liv direkt efter att den här texten är slut och att i slutändan är det kärleken som betyder något, det är den som är den största meningen och att det är den som förhoppningsvis kommer att ge dig ett långt liv, men som sagt det är dags att avsluta så lev väl.