Efter en lång dag sätter jag mig äntligen ner framför datorn. Morfar bjuder mig på en öl och jag börjar fundera över dagen som varit och dagarna som kommer denna vecka. Det jag snabbt inser är att jag borde ha tagit med mina glasögon om inte jag ska få världens huvudvärk framför skärmen. Där var det något ni kanske inte visste om mig, eller så visste ni det men jo jag ser som en kratta och har glasögon, främst framför datorn och tv:n men nu i Molkom har de blivit dåligt använda. Det jag känner när jag nu kommit hit, efter att ha spenderat hela dagen med massor av folk är att det är så tyst. Visst är det skönt att det är tomt men just nu saknar jag internatlivet och er i Klassen, Värtstan crew och alla andra roliga människor. Jag är en social varelse, speciellt efter några öl så det är nog därför jag skriver i stället. Detta kommer bli några hetsiga dagar och min idé vad jag ville skriva om blev totalsågad för att den var för lik det någon annan har. Jag sitter nu stressad som fan och letar idéer vad jag ska skriva om men det är svårt när det inte finns någon lista på vad folk har valt. Jag känner att hela min planering av bokmässan bara havererade och jag är nu både irriterad och jävligt stressad. Klunkar i mig min stackars öl för att lugna mig, jag vet att det inte är bra men jag har alltid levet ett destruktivt liv på ett eller annat sätt.
Jag tror att jag bara ska smala så mycket material som möjligt de här två dagarna för att sedan hitta en vinkel och improvisera fram någonting. Detta kommer troligen driva Elma till vansinne men så länge jag för ihop mina 10 000 tecken på ett bra och intressant sätt så kan hon inte klaga, hoppas jag.

Tystnaden är det första som slår mig när jag promenerar genom Molkom. Att lämna skolområdet är nästan som att stanna tiden och det enda du hör är vinden som blåser genom höstlöven. Jag följer en grusväg genom skogen där fåglarnas kvittrande är det enda tecknet på liv. Jag gillar att vandra genom stilheten men att ett samhälle kan vara så tyst som Molkom är nästan skrämmande. Det är först när jag närmar mig dagiset som man faktiskt kan höra ljudet av människor, barn som lekar i det tystas samhälle och deras röster ekar mellan väggarna. Deras glädje är så enkel och genuin, deras skratt livar upp och skänker ett liv till Molkom. Det dessa barn inte vet är att snart kommer även de att ställa sig i ledet, deras skratt kommer upphöra och tystnaden kommer åter regera på min promenad genom Molkom.

Jag tror att jag tappade bort mig själv för många år sedan. Den jag än gång var, den som är jag försvann i mörker och depression och nu mera är jag bara ett skal. Jag är mina murar, mina murar som inte många lyckas rasera. Ibland så kommer det en person som kan ta sig igen mina murar och in till kärnan av mig, där den jag är finns inlåst. Sofia var en sådan person och jag trodde hon var den enda som kunde göra det, fram till igår. Jag vet inte hur det gick till eller hur hon lyckades, för det ska inte gå men helt plötsligt så sitter jag i hennes famn och gråter och berättar om Sofia och allt som hände där. Att jag gråter inför någon annan händer nästan aldrig, jag tror det bara är tre, eller kanske fyra personer under hela min ungdom och vuxna liv som har fått se mig gråta. Efter att ha halsat det sista av min rom så sitter jag nu i ensamheten och skriver av mig lite av alla tankar som snurrar i mitt huvud, tankar om vad som kommer hända nu, vad som hände och hur det hände. Ensamheten är underbar ibland men jag ska egentligen inte vara ensam för då kommer alla tankar som jag inte kan stoppa, i tystheten och ensamheten finns det inget som uppehåller alla tankar. När jag skriver blir allt så förvirrande, speciellt sådana här texter där det egentligen bara är meningen att jag själv ska förstå, vet inte om jag ska låta andra läsa det eller om andra ens orkar läsa detta. Som jag en gång skrev och som jag fortfarande tycker att allt handlar om. It's Friday night and the moon shines. I sit alone in my room and write with the hope that someone will read. I write with the hope that someone will read and understand me and why I write. I don't know why I write or what I write but maybe someone will understand and give me a call. Sure, I can write beautiful words about the moments during a starlit sky but I can't show it. Do you understand? Or is this just nonsense that no one will read, or not bother to read maybe? I know that my words are without a meaning even if they actually have just a meaning. The point is that just you must understand, comprehend and write back and maybe smile? I don't know.