Tystnaden är det första som slår mig när jag promenerar genom Molkom. Att lämna skolområdet är nästan som att stanna tiden och det enda du hör är vinden som blåser genom höstlöven. Jag följer en grusväg genom skogen där fåglarnas kvittrande är det enda tecknet på liv. Jag gillar att vandra genom stilheten men att ett samhälle kan vara så tyst som Molkom är nästan skrämmande. Det är först när jag närmar mig dagiset som man faktiskt kan höra ljudet av människor, barn som lekar i det tystas samhälle och deras röster ekar mellan väggarna. Deras glädje är så enkel och genuin, deras skratt livar upp och skänker ett liv till Molkom. Det dessa barn inte vet är att snart kommer även de att ställa sig i ledet, deras skratt kommer upphöra och tystnaden kommer åter regera på min promenad genom Molkom.