Tänkte att jag skulle gå till klassrummet och jobba lite till innan kvällen är över. Trodde att jag skulle få mer gjort här än vad jag skulle få i rummet vid min dator. Detta är nog sant, även om jag just nu sitter och läser igenom min gamla blogg, http://jerryanderssonmusic.blogspot.se. När jag sitter här och läser inlägg jag skrivit så blir jag nästan rädd och jag börjar tänka att det fan är ett under att jag fortfarande lever. Hela bloggen börjar nästan med ett inlägg om kall metall mot min arm, kall metall som skapar vackra röda sträck längs redan förstörda armar. Jag läser vad jag själv har skrivit och ryser över tanken på att någonsin må så jävla dåligt igen.

 

Det var ett sådant mörker jag levde i, jag vet inte hur länge det varade men det var i år och jag kunde inte ta mig upp. Varje gång jag klättrade upp för hålets branta väggar så orkade jag bara komma halvvägs sedan föll jag igen. Det jag är så förvånad över nu när jag tänker på detta i efterhand är att av alla mina vänner som läste det jag skrev så var det aldrig någon som sa någonting till mina föräldrar och vissa av er kände dem. Jag skrek på hjälp så många gånger i den där bloggen för det var det enda sättet jag vågade göra det på men ingen lyssnade, eller ni mina vänner som jag inte pratat med på ett år försökte hjälpa mig på ert eget sätt.

 

När jag nu kan gå tillbaka och läsa om allt jag skrev under denna period så är jag glad att jag skrev. Det är bra material att ha för att undvika att hamna i det där mörkret igen. När jag var i det där mörkret så trodde inte jag det var någon hemlighet att jag skar mig men tydligen så har jag dolt det mycket bättre än jag trodde jag gjorde. Detta bevisades i somras när min kära mor, tydligen för första gången, såg mina ärr på armarna. Det är inte så att jag direkt har dolt det hemma, inte medvetet i alla fall men kanske har man undermedvetet hållit sina armar på ett sätt så att ärren inte ska synas. Fan detta blev en mörkare text en det var menat från början, eller den kanske inte är så mörk i sig själv även om den tar upp mörka saker. Jag hoppas inte jag har fördunklat er tillvaro allt för mycket nu och jag ska se om jag kan slänga upp lite höstbilder senare ikväll.