En höstkväll för ett år sedan följde jag en gata genom Göteborg. Det var en vacker kväll, solen höll just på att gå ner och dess röda ljus fick höstens alla färger att explodera runt mig. När jag gick där, förtrollad av naturen, hörde jag avlägsna röster som sjöng. Än kunde jag inte utskilja några ord men de blev starkare, de kom emot mig och snart kunde jag urskilja ord. Hata, hata, hata Göteborg.  På andra sidan gatan gick ett gäng killar i djurgårdströjor, på väg mot Skandinavium. Det var inte bara jag som hade hört sången utan den hade även nått öronen hos ett par killar framför mig, göteborgare och Frölundasupportrar. Jag såg hatet sången skapade i deras blickar och jag han knappt tänka att detta inte kunde sluta bra förrän en halvfull ölburk kom flygande över gatan och landade någon meter ifrån mig. Jag har alltid varit den som gärna provocerar motståndarsupportrar om jag får chansen och viljan att skrika något över gatan, mot killen som kastade ölburken brann i mig. Som tur var så hade jag en vän med mig som inte alls ville bli indragen i någonting och hon drog snabbt med mig därifrån.

Jag har alltid varit emot huliganism och våld inom sporten. Jag tycker inte att det har något att göra varken på eller utanför någon arena. Ändå när jag var där, i lugnet före stormen, så förstod jag dem, jag förstod precis varför de gör det. I den stunden kände jag själv viljan att stå upp för mitt lag, att försvara min stad och mina färger. Jag skulle aldrig, som dessa huliganfirmor, medvetet söka upp motståndarsupportrar bara för att slåss mot dem då jag tycker det är helt fel. Men ibland, ibland väcks viljan även i mig, viljan att försvara mitt lag till varje pris.