Skriva en artikel var det jag skulle göra men här sitter jag, med en kopp te och gör ingenting. Klockan är tolv och jag har inte fått ett ord skrivet, inte ett ord som ska skrivas i alla fall. Jag har gått runt i två dagar och bara önskat att veckan ska ta slut, att det ska bli helg så jag slipper lämna sängen. Det känns som man satt sig på en bergodalbana och åkt upp, upp, halloweenfesten var höjdpunkten men efter det har banan bara störtat neråt i mörkret. Det är mörkt ute, saker går inte som de ska, nycklar flyger in i en vägg och tårar rinner. Förut i duschen, nu när jag skriver det här, tårar, tårar gör det svårt att läsa vad jag själv skriver. Jag måste se igenom dem, få saker gjorda, försöka hoppa av bergochdalbanan här ner och klättra upp en liten bit i taget. Det sägs att det är bra att gråta ibland men boys don’t cry fast jag gör det ändå i tystnaden och ensamheten gråter jag över tiden som varit och tiden som kommer. Det jag vet är att det är höst, vinter, kallt och mörkt och då brukar även min egen värld bli mörkare. Jag stirrar på rakhyveln där i duschen, så enkelt det skulle vara att bara sträcka ut handen, ta den och sedan med några enkla drag lätta på allting. Det blir en kamp i mig själv, jag sträcker mig från och tar upp den, granskar bladet och tänker åter igen hur skönt det skulle vara. Jag lägger dock tillbaka den och för denna gång så har jag lyckats hindra mig själv att göra något, men bara för denna gång, i några timmar tills tankarna åter kommer krypandes, sakta, sakta. Jag vet att tiderna blir ljusare man kommer upp igen, det gör jag alltid, eller det har jag alltid gjort för jag balanserar på gränsen mellan svart och vitt. Jag vet att någonstans där ute i mörkret finns mitt ljus som ska leda mig rätt, det gör det alltid. You’re my heroine, how do you do it?