Det är hemskt att ligga vaken typ en hel natt och bara gång på gång be sin hjärna att inte "Go down that road" vägen mot avgrunden och mörkret. Kände när jag var på väg ner mot bussen igår att allt kändes som en illusion, att inget riktigt hände och att jag själv bara kände mig nere, vilket jag fortfarande gör. Jag har tvingat mig själv i två dagar att åka in till ua för att jag inte klarar av att sitta hemma själv och inte göra någonting. Där blir man uppmuntrad i alla fall och slipper var ensam, tills det är dags att åka hem igen.

Jag känner igen denna känslan så väl för att jag har varit där så många gånger förut och just därför ber jag hjärnan att inte ta den vägen. Men jag håller mig uppe och fortsätter göra saker, för jag vet även att detta bara är ett litet gupp i vägen som jag snart kommer upp ur igen.