Så många frågor utan svar!
Det är så lätt att gå ner sig totalt just nu, så lätt att känna sig helt ensam trots människor omkring en. Jag måste hela tiden ockupera min hjärna med någonting, den måste hela tiden ha nått att göra annars tänker jag bara alldeles för mycket på Sofia och du går jag ner mig ännu mer. Jag tänker på allt vi två gick igenom tillsammans, alla underbara samtal och dagar men även dom sorglig, när allt kändes som tyngst och mörkast så fanns vi där för varandra. Det får mig att tänka, varför hörde hon aldrig av sig? Varför sa hon ingenting?
Det kan ha varit för att hon visste att jag skulle komma vilken tid det än var på dygnet, som jag gjort så många gånger innan. hon visste nog att hennes tid va inne, dock känner man sig ändå så hjälplös som om man inte gjorde tillräckligt. Sofia klev in i mitt liv för mindre än ett år sedan, hon klev in som en stormvind och förändrade allt. På så kort tid kom hon att betyda allt för mig, hon blev min syster och bästa vän som jag visste att jag kunde berätta allt för, som jag kunde anförtro mig åt. Sofia är en ängel som jagade bort demonerna och mörkret.
Hon kom med ljus men nu har hon flugit vidare och jag är kvar och undrar vem som nu ska va ett ledande ljus i mörkret. Hon är den enda person som med bara några ord kunde riva mina försvars murar. Hon tog sig allra längst in i min hjärna och läste av mig som ingen annan. Sen jag fick det där samtalet har jag haft sömnproblem, mer än vanligt och sover ytterst lite om ens något. Detta är bara en bråkdel av alla tankar som härjar och jag skulle kunna skriva i en evighet men då är det nog ingen som orkar läsa så just nu sätter jag punkt.
/Jerry Andersson
Elvira
Du vet att jag alltid, oavsett vad finns vid din sida. Att jag alltid, utan tvekan, orkar läsa dina meterlånga texter. Fortsätt skriv. <3
